Smärt-terapi

Något man får lära sig under tiden som inlagd smärtpatient, är att det är viktigt att hitta något som intresserar en så pass mycket att man i alla fall i korta stunder kan glömma sin smärta. Man får prova på keramik, silverlera, måla, göra smycken, sy, färga sjalar, göra scrap-kort och så vidare..
Något man inte får prova på är agility. Men det fungerar faktiskt! Att jag blir däckad i nästan 2 dagar efter en torsdagsträning har mindre roll.

Så igår var det dags! Vår första agilitytävling! Vi anlände till Norberg vid halv åtta. Nervös var jag redan sen 1½ månad tillbaka, när jag anmälde till tävlingen.
Men nu var det alltså dags! På banvandringen inför hoppklassen var det folk precis överallt så det var inte lätt att lära sig hindrens ordning, något som jag inte tycker är lätt i vanliga fall.
Det kändes konstigt att ta in Maya på banan och kräva att hon skulle vara med på noterna utan att blivit speciellt förberedd på att det var agility det var frågan om.
Vi diskade oss snart. Eller rättare sagt så var det jag som diskade oss, Maya brukar aldrig tveka på hopphinder, så jag måste ha varit otydlig. Dock var min första tanke när jag hörde att vi var diskade; - Tog jag fel väg i alla fall?..

Banvandringen inför agilityklassen var tack och lov uppdelad, så det var inte lika kaosartat. När jag fick beslutångest tog jag råd av Heléna, sen torrsprang /gick jag banan precis som om jag haft Maya med mig; flyyyg, hääär! Braa! Yaaay! - dock inte lika högljutt som vanligt - ville ju inte att de skulle skicka efter män i vita rockar att hämta mig..

Sen gick det av bara farten (trots att det var just fart vi saknade) och helt plötsligt stod vi där, vi hade gått i mål felfria på hinder, och jag kunde inte låta bli att skratta, pladdra och pussa på Maya! Vad gör ett helt gäng med tidsfel när Maya klarat långhopp, tunnlar, däck, balansbom, 10-pinnars slalom och en obehagligt högljudd gunga med studs? Jag var obeskrivligt stolt över vår lilla prinsessa! ♥
Vi slutade på 15:e plats av 44 starter. Inte illa pinkat tycker faktiskt jag, man vet ju aldrig om det händer igen ☺
Tack Heléna, Jenny och Björn! Det hade aldrig blivit en sån kanondag om inte ni hade varit med!♥
Tack också mor och far för att ni tog hand om resten av ligisterna, och dessutom levererade hem dem på söndagseftermiddagen. ♥

Kramar,
Maya & Anneli