Det har varit en mörk helg. I fredags förolyckades en mc-bekant. En av de där bra killarna med stort varmt hjärta som fick mig att känna mig välkommen när jag var nybakad motorcyklissa. Kände inte så många i tokstan då, och än mindre några mc-burna människor. Första turen jag fick åka med dem körde vi vägen mellan Nykvarn och Järna, och eftersom jag inte vågade gasa något hamnade jag snart på efterkälken. Gissa om jag får hjärtat i halsgropen när jag kommer runt en kurva och ser att Han kört omkull. Som tur var var det inte så farligt, kanske mest stoltheten som fick sig en törn, men snart var Han som jag alltid vill minnas honom; glad, godhjärtad och skojfrisk :). De gånger vi träffades efter det passade Han alltid på att med glimten i ögat pika mig över att det var jag som jagat honom av vägen :).
Ezzo vi kommer alltid ha dig i våra hjärtan.
För 13 månader sen blev Jessie "farmor" till en kull på 4 bedårande svartvita små ulltussar! En av dessa flyttade hem till pappa Spike och hans familj, fick namnet Izza, och har sen dess charmat alla i sin väg. Inte minst mig och Björn, som tycker att hon är något av det finaste han sett. Så framåt, trygg, gosig och älskvärd liten hund. En sån som man knappt får nog av att gulla (och gärna skulle ta med hem) med när man har chansen.
Men igår tog det slut. Izza finns inte mer. Det är så hemskt och orättvist att det här händer just Izzas familj.
Jag önskar så att vi kunde radera den här helgen. Att det fanns en rewind-knapp. Det här känns inte bra.
Sov gott allra finaste Izza